sitter här själv

i tystnaden

minnen av ögonstunder

av det som en gång

var så vackert

Kanske faller jag även nu

lurad av ljus

som jag tror är du,

men inte längre så hårt

Det finns sådant i väven

splitter, som liksom skalar

Väggarna så visa

då jag frågar dem

Och svaren är alltid desamma; ingenting!

Men i natten

viskar jag tyst ditt namn

som en smekning

en rysning

längs ryggraden

Vissa brister

men du gick upp i rök

och det som var vi

blev åter du och jag