jag var tvungen att
säga till honom
att inte älska mig mera

han lyssnade inte på
mina argument
så jag fick hitta på
både vita och svarta lögner
och till slut fungerade det



jag kunde inte älskas
av honom
för det gjorde så
fruktansvärt ont...

varje gång han låtsades som
jag inte fanns

och varje gång han
smidde planer som
aldrig sattes i verket

varje gång han log mot mig
och mitt hjärta voltade
och jag log och sjöng
för mig själv i dagar

och jag visste att
jag aldrig skulle betyda
så mycket för honom



en chans fick han
som han aldrig tog

jag svor till mig själv
aldrig igen
men det bröt jag
alltför tidigt

och självklart hände
samma sak åter

och mitt hjärta
krossades under hans
tyngd och kyla

ignoransen
omogenheten
och alla andra tecken

varför blundade jag så hårt!?

än idag kan jag känna
djup sorg
över det som aldrig riktigt blev

över sagan utan lyckligt slut...

och jag undrar om jag
någonsin får vara med
att skriva ett nytt kapitel
i min....