flottiga minnen
sätter smaklösa spår
sömnen som är en befriare
glömmer mig allt oftare mellan lakanen
jag ser morgonljuset förväntansfullt sippra in genom persiennerna och känner mig jagad
mörkret kan inte längre lugna
inte längre blåsa mig i nacken och ta tillbaka alla fula år

jag väntar på ingenting
men låtsas springa till bussen
och passa alla tider perfekt
som om det var viktigt
som om det gjorde skillnad
i våra liv

jag existerar för att skapa helhet
för att de som orkar ska kunna stå ut från mängden
jag hittade mitt namn på en reserverad plats
längst bak
men det gör ingenting för skuggan är min vän
och det säger jag ärligt
ingen offerroll

jag är en statist i en ständig scenomtagning
samma repliker
tonfall
men leendet har spruckit nu
och jag gråter i pauserna
de grå mellanrummen

tröttheten tecknar sina drag
skissar mig hastigt
det gör ont när drömmar blir hånfulla hägringar
när frågorna växer och svaren uteblir
jag gömmer mina händer
som en tjuv döljer värdesaker bakom ryggen
stänger blicken
mumlar något otydligt
skäms och går undan lite till
förlåt

det är nu det händer
livet
och jag kan inte förklara det men jag måste krypa ur skinnet
försvinna på mitt egna vis