Känslan av panik att inte kunna andas för att man är arbetslös
den smyger sig på en nästan dagligen
och inte ett enda löfte av en politiker gör det bättre
Vi lovar att..
Javisst, det sa den förra regeringen också, och den förförra...
Alla människor är av lika värde..
Det sägs det, men verkligheten visar annorlunda
Vi har mycket att göra
No shit, är det ett löfte också
Det enda som politiker håller
är att de lyckas bli invalda av oss alla
gång på gång
oavsett block tillhörighet
Jag vill se en dag där jag kan se mig själv i spegeln
och inte känna förtvivlan för att jag har hamnat mellan stolarna
i en byråkrati som inte känner empati, förståelse
eller har ett svar på hur man kommer ur situationen
Det har blivit ett väldigt kallt samhälle där arbetsgivare
verkar ha glömt att de en gång också stod utan arbetslivserfarenhet
men fick jobb ändå
Arbetsklimatet var annorlunda förr men vi i nya generationen får lida nu
för den kalla och naiva attityd arbetsgivare verkar ha
äh det gör väl inget att en person är arbetslös jag får ju ändå lön
Det är det som gäller nuförtiden, egoismens stora framgång
Där 'jag' är det enda som betyder något och de som kämpar framgångslöst
lämnas i diket och dör långsamt eller snabbt om de inte orkar mer
Var tog humanismen vägen som det påstås av de moderna samhällen
är på frammarsch?