det är höst
och jag har ingen
att hålla om
ingen famn
där jag är välkommen

jag har bara mig själv
ingen annan
och jag börjar nog förstå
varför alla lämnar mig
och jag lovar
jag skulle själv gjort samma sak
bara om jag kunde
lämna mig själv

men jag är fast här
en ensam ung man
med en idiot i bröstet
på tredje våningen

det finns så mycket jag vill säga egentligen
men jag får inte fram ett ord
dem fastnar i halsen

och jag undrar
är det såhär det känns
när hjärtat till sist slutat att slå
när det inte orkar mer
och slagen tystnat

likgiltig
tom
och
bortglömd