Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Bulimia

Jag satt där och kämpade med att få ner maten
((Åh! Jag måste få upp den! Jag blir så tjock!
Jag måste bli smal! Kan inte äta mer! måste
sätta fingrarna i halsen! Jag kvävs!))
Du stod bredvid och sa att jag skulle klara det
((Vad egentligen menade du? Skulle jag klara
av att få upp maten? Klara av att bli smal?
Eller kvävas? Jag förstod inte!))
Jag ville fråga vad du menade.
Men du sa gång på gång att jag skulle klara det
så det fanns ingen luft för mig att andas för att kunna fråga sedan.
Sen när jag ätit upp det som var på tallriken
så log du och sa \"Du klarar det\" sen gick du.
((Vaddå?! Ville jag skrika.
Vill du att jag ska sluta andas?
Ville du att jag ska dö?
Eller vad exakt var det du ville
att jag skulle klara?))




Fri vers av Angelina
Läst 533 gånger
Publicerad 2005-11-27 15:35



Bookmark and Share


  Ulf Popeno
Mmmm, normalitetens terror. Sunda förnuftets abstrakta väsen flyger som ett löv i vinden. Än fastnar det på Mamma Scans köttbullar , för att i nästa smeka HMs senaste narco-modell.
2005-11-29

    vilsen
med din dikt beskriver du känslan bra, jag känner mig mcket berörd . bra att du inte säger vem det är som står där . . . då får man ju känna sig lite smart (om man vet svaret) eller så ger det utrymme för att tänka själv ! hur är det med dig annars ? kram
2005-11-29
  > Nästa text
< Föregående

Angelina