Jag fattade aldrig
att du var så poppis
herregud, du hade ju flera trånandes efter dig
(du kändes tyvärr inte mer lockande för det)
Men vänner var vi

Vi bodde mest hos dig, i din lilla 1:a, det var närmast till jobbet.
vi brukade krypa upp i din säng, dricka te och äta bullar
(så där som det e på film)
vi lyssnade på Suede
och du strök min rygg i mörkret
(jag somnade aldrig)

När det var sport åkte jag hem
du var inte intresserad
men du hade tittat en hel match för att vi skulle kunna prata om det dagen efter
(det e ju en sån stor del av ditt liv, sa du)

Så kom det till slut
(efter ett halvår eller så)
Du frågade vad du betydde för mig
-Du är snäll, svarade jag
(Kunde jag inte kommit på nåt bättre? Det var fan det elakaste jag sagt till nån tror jag)
-Bara det?
-Ja, bara det.
(här ville jag nog dö)
-Tror du det kan växa till nåt mer…asså sen?
-Nej
-Du låter rätt säker
-Jag är det….sorry…

Vi hängde väl ett år till eller så
och lika lite som jag förstod vad som gjorde dig så spännande i andras ögon
lika förbluffad var jag över att du föredrog mitt sällskap
framför deras

som tur var gick det ju över…(ganska snabbt)