Jag känner hur de gnager och tär på min kropp, de förväxta och modifierade cellerna. De var en gång mina, men har förvandlats till något annat, något som definitivt inte är jag, ett monster. Jag undrar hur det tog sig in i min kropp hur det bara har mage att växa och föröka sig sådär helt okontrollerat. Fräckt är vad det är, helt enkelt oförskämt och ouppfostrat.

Jag känner dem hela tiden, i alla fall så inbillar jag mig det. Det är ju inte bara de där förbaskade cellerna utan hjärtat är ju dåligt också. Det slår snabbt, men liksom bara halvhjärtat, inte så där kraftfullt som ett ungt hjärta slår. Andhämtningen har blivit tyngre och det rosslar i bröstet. Allt som oftast börjar jag hosta. Det är ganska jobbigt när jag försöker prata med någon, men jag har inte så många att prata med längre. Barnen har gått bort och alla vänner, men jag kan alltid prata med dem som kommer och hjälper mig på dagarna, oftast med att städa men ibland åker de och handlar också.

Trots att det är jobbigt att gå till affären, så är det ett av de få nöjen jag har, att komma ut och se folk. Då ser jag ibland genom hyllorna mellan sockret och mjölet hans svarta blick. Det är Döden. Jag vet att han väntar på mig och han alltid finns i närheten. Först kändes det kusligt och det gick kalla kårar utefter ryggen på mig. Nu har jag sett hans blick så ofta, bakom gardinerna, under sängen, bakom badkaret, och ibland i fläkten i köket, så jag har blivit van. Om jag däremot inte ser honom undrar jag vad det är för fel.

Han finns alltid där, Döden. Det börjar nästan kännas hemtrevligt. Det händer att jag talar med honom när jag inte har något att göra. Han svarar aldrig, men jag vet att han lyssnar, det gör han alltid. Han lyssnar efter mina hjärtslag och mina andetag så att han vet när han ska hämta mig. Han lyssnar också till gnagandet från monstret i mig. Han hör hur det blir större och gnager sig djupare in i mig och rusar runt i olika delar av min kropp.

Jag undrar vad monstret vill mig egentligen. Jag kan inte vara något vidare värddjur, jag som är så gammal och rynkig, inget att ha. Förr var jag stark, det var en helt annan sak. Jag älskade att klättra i träd och palla äpplen.

När jag gick från affären en dag såg jag något svart fladdra till i gathörnet. Det måste ha varit Döden, jag har aldrig sett det så förut, men han är ju svartklädd, något annat skulle inte passa till hans tomma ögon.

Jag ligger i sängen nu och det gör så ont i mitt bröst. Det hugger och trasar sönder. Jag undrar om det är monstret eller om det är hjärtat eller kanske lungorna. Jag hostar så det blir alldeles svart för ögonen. När jag kan se igen, vilket jag numera inte gör så väl, står han där, Döden, och tittar på mig med den kalla blicken. Jag har aldrig sett honom sådär förut. Hans huva är svart och långt nerdragen, men blicken tränger igenom. Han ser blek och mager ut, Det är nog inte mycket innanför den där svarta manteln. Plötsligt är det något som blänker till, en lie. Jag som trodde att jag var vän med honom. Vad vill han nu då? Jag hostar igen och känner hur hela bröstet snörps ihop och det blir åter alldeles svart för mina ögon. Det gör ont som om någon stack en kniv i bröstet på mig.

Så ser jag igen, men det är inte mitt sovrum, det är barnkammaren hemma hos mor och far. Jag ser min häst, plogen och fälten, skogen och bergen, havet och mina barndomsvänner, första dagen i skolan, examensdagen, bröllopet. Jag ser min son ta sina första steg och när han går till skolan för allra första gången. Min dotter rultar fram på runda små ben i den röda klänningen. Jag ser en fruktansvärd explosion och tre gravar. Jag ser mina vänner och hon som kommer och städar åt mig varje dag. Jag ser den svarta, kalla, tomma blicken och det svarta.

Jag svävar och det gör inte ont längre. Jag har slutat hosta och jag andas så lätt, men det är knappt jag vågar för det är så mörkt. Det är så mörkt, så mörkt, nästan som i en grav. Plötsligt sticker det till i ögonen och jag inser att allt har blivit ljust runt omkring mig. Jag badar tyngdlöst i ett hav av ljus. Så tycker jag att jag skymtar något i ljuset. När jag kommer närmare, eller det kommer närmare, så gör det inte lika ont i ögonen och tillslut dimper jag ner framför en port. Det är inte mark jag står på, men jag kan inte säga vad det är. Det är lite mjukt och mörkt och nästan varmt.

Så öppnas porten och rådvilligt kliver jag in.

Han slutade andas och låg nu stilla efter kramperna. Döden hade tillslut hämtat honom och snart skulle han bli kall. Först därefter skulle klockan vara så mycket att någon kom för att se till honom. Det fanns ingen återvändo nu.

Sakta stängdes porten efter mig.