overklighetskänslan ligger som en tät dimma
ute går livet på som vanligt
som om ingenting hade hänt...

men här är inget sig likt

sörjer min vän,men mitt i all sorg så försöker jag
att sörja rätt..
ni vet,det är lätt att man sörjer ,på något vis,
för sin egen skull,för att lätta på sitt samvete
och gråta ut de tårar som vill ut...

man tycker synd om sig själv...

men jag vill inte att det ska vara så..
det är inte synd om mig
jag lever och mår rätt bra egentligen

det är han som dog som inte mådde bra
min älskade vän ,som inte ville berätta
hur illa det verkligen var

jag lider av samvetskval för att jag inte förstod
och allt som var osagt och ogjort ,det kommer
så förbli
aldrig får jag en chans att göra klart sådant
stora men mest små saker...

kanske är det ingen annan än jag som tänker
på de sakerna

kanske är mina samvetskval verkligen befogade
hur ska man någonsin få veta?

förstod nog aldrig hur mycket vår vänskap betydde
självklart,jag tyckte om honom och vi pratade
alltid,våra respektive partners då,kunde nog lätt
känna sig lite utanför då vi kom igång..

vi trivdes helt enkelt med varandra och det var en
vänskap som inte tog slut,även om det ibland gick
långa perioder med tystnad
vi kunde alltid fortsätta samtalet som om vi hade
pratats vid alldeles nyligen,vare sig det var en månad
eller ett halvår innan...

nu är jag mest rädd för de andra sörjandes skull
har redan sett endel otäcka tendenser hos några
hoppas de inte utnyttjar denna tragiska händelse
så som jag anar..

intriger och bråk hör inte hemma och det vore att
verkligen spotta på hans grav

han har redan gått vidare,någon annanstans
och hans barn är de som borde få allt stöd nu
speciellt hans son då som inte har någon annan
över huvud taget

och min vän, han borde få vila i frid nu så som han
nog önskade innerst inne...