skallarna vaktar dessa urtider
där har kroppar aldrig varit
nakna.

de skenar i brått och brådska
ser sina lemmar som blåeldsblå klot
och de vässar sina klor, är svedjande och bedjande.

nu är de här –
rytmen. som bor
i detta
målar icke mer knådar de människobröst
likt anomalier
en forntidstavla som savar
och lusten som rinner i strupen
hård och styv

vi är
ofrånkomliga inför.

---