.

Höstgula morgonstrålar hade precis letat sig in genom det gallerförsedda lilla fönstret som vette ut mot milslånga öppna vidder. Nikolaj brukade timvis studera utsikten, denna utsikt som han kunnat följa genom förändring från vaknandet av klorofyllberikade lövtussar och färgskrikande blommor efter snötäcket fått ge vika för den allt mer värmande solen då årstiden sedvanligt skiftat mer mot sommar, till den än mer färgsprakande vy som nu stod på uppvisning inför hans längtande ögon. Han hade alltid uppskattat formerna av landskap och hade redan sedan unga år funnit sig förälskad i konceptet att med pensel försöka fånga ögonblicket, bevara dess glans och kunna uppvisa detta för andra. Nu mer än tidigare flödade varma känslor genom hans konstnärliga ådra, men varken papper eller penna fanns att tillfoga inne i den lilla cellen som säkert inte uppmätte mer än 3 kvadratmeter. Fångvaktarna var snälla, speciellt några av dom, men tillbehör så som just penna och papper tillhörde det extraordinära och det var något som var sällsynt att fångarna kom i kontakt med. Man tyckte från högre instanser att det inte behövdes, bara vid speciellt tillfällen då enstaka brev fick lov att skrivas till nära och kära, men att slösa resurser på milslånga vidder var, för att uttrycka det milt, inte prioriterat. Nikolaj hade lärt sig kväva sin lust att uttrycka sig med konstnärliga mått men den här morgonen, oktober den femtonde, hade han kunnat ge vad som helst för ett ynka papper och penna, men han tvingades inse att hans sista soluppgång skulle gå allmänheten om miste. Att han inte skulle få föreviga den ur sitt perspektiv, och heller inte få se slutet på solens vandringsmarsch den dagen.... (önskas fortsättning?)