Om någon skulle fråga mej vem som varit kvinnan i mitt liv skulle jag svara Lotta. Kvinnan som var min sambo, mor till mina barn, och typ hustru (om vi nu skulle tagit steget till en sådan borgerlig instution). Lotta var kvinnan med stort Q. Hon var, och är, fortfarande den enda kvinnan, vars kärlek jag riktigt har brukat, som jorden på fältet, vars kärlek fått mig skratta och gråta.

Men vid närmare eftertanke skulle jag nog ha svarat Katarina på en sådan fråga. Katarina var den första flickan som jag hade något som liknande ett förhållande med. Ett förhållande som varade prick i 61 dagar. Hon var den första flickan som mötte mina läppar, men som jag aldrig pillade på, på det där viset som pojkar vill när de börjar bli män.

Katarina var den första kärleken i mitt liv. En flicka som inte ens fes i mina drömmar, vars dygd var oåtkomlig för sådana som jag. Kanske är det som är den vita kärleken, fri från brunst, bara åtrå i tanken men återhållsamhet i praktiken.

Katarina. Dottern till frisören i min lilla stad. Hon satt snett mitt i mot mej i mellanstadiet. Hon var min första vän av det motsatta könet. Under en lång tid av min barndom tänkte jag på henne dag som natt. Det gick så långt att jag tog långa promenader runt villakvarteret där hon bodde. För att skydda henne. För att få en glimt av henne genom ett fönster eller till och med få sitta bredvid henne på frukostrasen ibland.

Min tafatta uppvaktning fick fick ödesdigra konsekvenser på områden mer än kärlekens. Jag försummade ett redan knackigt skolarbete och mina gitarrlektioner. Det gick så långt att min gitarrlärare bad mej att inte besudla hans gitarr med mina barnsvettiga händer längre, samtidigt som han upplyste mej att han endast av medömkan till mina föräldrar inte friställt mej tidigare. Han hade levt på hoppet länge men nu var måttet rågat. Jag sörjde inte. Men han tillönskade i alla fall lycka till i framtiden och att jag åtminstone skulle ägna mej åt skolarbetet istället. Var nog tack var honom som jag började spela trummor istället.

Jag sörjde också stund när min klassföreståndare inte gav mej samma högtidliga avsked för mina minst lika försummade studier. ”Att kunna men inte vilja” skrek hon till mej. Det var då jag började inse att det vore nog bäst att jag fick slippa skolan, då jag dagligen tampades i mitt inre med föremålet för min kärlek. Hon gjorde mej riktigt olycklig, Jag insåg nämligen att jag aldrig skulle skulle samla så mycket mod på en och samma gång så att jag skulle fråga chans. Det närmaste jag kom var tröskeln till hennes flickrum då jag skänkte henne mina två guldfiskar.

Folk som säger att barn inte kan älska med samma lidelse som vuxna har antingen haft en väldigt olycklig barndom eller också så har de förträngt den. Såvida de inte säger att barn älskar högre och mer än de själva. För det är just vad de gör. Kärleken är störst i barnaår, sedan avtar den sakta. Kanske byts den ut mot en mogen lidelse och hängivenhet.