Ironi
är poetens "vapen"
vid "prekära" lägen
eller när det så
känns angeläget

Ingen poet jag är
men, i ironin, fasligt "kär"
den tar jag till
i regn och rusk
eller när jag vill
"örfila" nå´n "slusk"

Ironin
passar bra
då
det känns bara
så
man ,till inget
sig förbinder
inget "vingel"
inga hinder

Jag blir,aldrig, poetauktoriteten,
som , prålig, svassar i societeten
inga "bestsellers" ger mig
stålar
hur vackra fraser , jag än
"målar"
Och fler ,säkert, till mig
"tvålar"
men, till dem, jag ,envist,
"vrålar" :
" Jag vill , för amatörismen,
att vi skålar !"

----