Hon blinkade mot solen, den krympte till ett korn i hennes synfält. Över åkrarna dansade fåglarna, deras läten smälte ihop till sånger i hennes huvud. Hon låg på rygg i dikesgräset. Snart skulle det åska. Snart skulle hon resa sig och dansa, snart skulle regnet tynga fågelvingarna och dess brusande döva sången.

Hon lade ena handen över ögonen, kisade mellan fingrarna så som hon gjort som barn då hon väntat på någon i höet; ena handen över ögonen, den andra armen kring kroppen som skydd. Solljuset hade strilat in mellan springorna i ladugårdsväggen och avslöjat dammkornen som dansade som fåglar i luften framför henne. Hon hade suttit där i timmar. Aldrig hade någon kommit för att ta henne med sig.

Nu låg hon i gräset. Hon hade växt, fått former hon inte kände igen, men solen lyste även här, och fåglarna och dammet och allt var som det alltid varit. Hundkäxen och rallarrosen, granen borta vid ladan, kamomilltuvorna som trängde sig upp ur grusvägen, kråkvickerns trådar som kvävde rosenbuskarna. Tistlarnas doft i skymningen. Allt, och hon i det. Hon skulle bo kvar här nu, ingen skulle få hämta henne längre, ingen skulle få ta henne till de platser hon aldrig besökt. Solen steg ännu på himlen men någonstans i väster samlades molnen till dans.