Vår rektor hette Anselm
Kallades, på en yrkesskola med mest grabbar
Följaktligen för Manslem

Han älskade att berätta om sitt besök i Sovjet
Där alla elever reste sej omgående
När besökarna kom in i klassrummet
Han talade om hur fattiga de var på den
Sovjetiska yrkesskolan på 70 talet
”De fick låna en plats med ett skruvstycke var”
Men berättelsen var som om att
”ni har det så bra ni borde vara mer tacksamma”
(jag tror att rektorer där hade det sämre med)
(ja förutom att de kunde lättare ha affärer med personalen)
(kanske var det mest vad Manslem saknade)

Detsamma kunde man säkert säga om rektorer
Och annat löst folk, men de sa han inget om
Det var ”vi elever” som skulle vara tacksamma
Över vad vi hade
Och vi borde omgående resa oss
Om det kom in besökare i klassrummet
Som små ”sovjet kopior”
Jag kan aldrig påminna mej att vi gjorde så

Men om man lyssnade en lektion på hans föredrag
Om sitt sovjet besök
Så slapp man i alla fall göra annat
De fanns inga pyttesmå radioapparater på den tiden
Inte som nu i alla fall
Mobiltelefonen var en väskmodell
I den mån den fanns
Kostade 50 000 kr styck dessutom
Eller nåt
+ flera kronor per minut att ringa

Men vi satt snällt och lyssnade
Man fick stå ut med jalmandet och ”sova till”
Till Manslems jallande om sina ryssar
Eller ”sovjeter” som han så
Och hur häftigt det var
Men jag tror inte ens han
Eller hans kommunistkompisar skulle gillat
Att bo där
Inte då och inte nu heller
Och framförallt inte tiden emellan

Måhända sitter nu Manslem idag på hemmet
Och jallar om hur bra det var
I Sovjet på den tiden det begav sej
Och han ”fick förmånen” att besöka det..
SÅNA elever ville han ha….