som en varg i en vulkan

snart sprängs jag
inifrån

alla mina organ
mitt kött
mitt blod (det lilla jag har kvar)

skriker ut

ilskan
frustrationen
tröttheten

hjärnans glåpord trycker på trumhinnan

hjärtat har gått bort, som man säger
vandrat iväg till något okänt fjärran land
och aldrig mera återvänt

det är synd
för nu är det enda man hittar i mina ådror
förkalkat gammalt gift
och skrynkliga skalbaggar

hälnafsande kryp

 
-
hatar att vara ensam
och omringad av människor
samtidigt