Jag har vandrat alla gator och rökt i vartenda kvarter i den här staden. Jag har krossat knogar och hjärtan om vartannat. Mitt eget med. Jag har släpat mina människor och mina människor har släpat mig. Till tågstationen, till Boulognern, till Brynäs och till tryggheten på Norra Slotts.

Mina vänner. Hur de legat tysta och stjärnskådat med mig på stortorget tills våra ryggar värkt flera sommarnätter i sträck. Hur vi på något vis alltid hittat det som varit alldeles för nära och alldeles för långt bort. Samtidigt. Hur vi nästan ramlat i ån och vadat i skiten de andra så obrytt slängt framför oss. Hur vi varit så oförklarligt höga på kärleken till varandra. Och hur vi, åratal senare hånglat sönder nordost och stelt hälsat på hundratusen one-night stands på Söderhielmska.


Mina människor. Jag är trött nu.

Jag avgudar er, men Drottninggatan ger mig ingenting längre. Inget pirr i magen, ingen längtan. Hela staden stänger när jag går förbi. Kiosken på hörnet. Samma stammisrabatt men annars bara bleknade minnen. Kalles serverar mig min öl men ger mig inte mycket mer än så. Det är som om jag glömt hur man gör, vem jag är i den här staden. Bockar brinner om vintrarna men jag bara slocknar mer och mer.

Här växte jag upp och här vill jag ifrån. En gång för alla.