Pastor Jansson
Släcker

Han släcker för sista gången
Denna lokal
Med så mycket härlighet
Med så mycket minnen
Han blundar i mörkret och ser
Hur männen och kvinnorna som brukade sitta
På ”sina platser” nu inte sitter där
Endast mörkret ser honom

Tårarna rinner av saknad
Nu på slutet var det endast några kvar
I kapellet som med sina minnen
Har så mycket härlighet
I hans sinne
”de kommer aldrig att förstå”
Vilket hem detta var

Den svett som de omvända i gammal tid
Fick slita
Och pengar som de offrade
För sin tros skulle
För sin kärlek till Gud och människor
De var övertygade om att alla behövde och mådde bäst av
Försoning med Gud
För sina synders skull

Han blundar igen och ser tanter med hattar
De som alltid bar upp verksamheten
Så gråter han mer
Kroppen är som satt i en snara som drar ut
Allt av kraft och luft i honom
Han sjunker ner på en stol
Den där som Andersson alltid satt på
Han mindes det som om det var nyss
Fast Andersson vari död i åratal
Han hade själv begravt honom

Allt ska bli motorgård
Vanhelgande av tron känns de som
För de som varit med länge
Han visste hur de jobbat och skött
Detta kapell i ro som oros tider
Han känner trycket över bröstet
Och orkar inte mer sitta
Han låter sej ramla ned
Försöker lägga sej till rätta….
Smärtan i bröstet är outhärdlig
Och tanken slår honom
”jag slipper se det bli motorgård”
Han ler

En tro-tjänares sista dag
Sista leende
Sista andetag