Lilla mamma, du krymper,
känner jag.

Du är huvudet kortare än mig nu.

Tunnare än förut.

Med strålande ögon visar du mig,
den märkliga blomman
du fått att börja blomma.

Den som blomsterförsäljaren sa
inte gick att få att blomma.

Tillsammans tittar vi på
sidensvansarna
från ditt köksfönster.

Pratar om livet, döden, minnen...

Fast mest om livet,
om dem vi älskar.

Mina barn,
dina barnbarn.

Jag kramar dig.

Du tycker att jag ser ung ut.
För min ålder.

Det tycker jag att du gör också.
För din ålder.

Fortfarande vandrar vi tillsammans,
du och jag, på denna jord.

Inte lika nära som förut,
men tillsammans.

Vandra länge än med mig, mamma,
ber jag dig, vandra länge än med mig.

Bli minst hundra!