det spelar ingen roll
ingenting
för vart jag än gå
så förföljer den mig i mina fotspår
besvikelsen

jag har så mycket inom mig
som brinner och längtar ut
jag vet att den som väntar på något gott får vänta länge
men det börjar bli akut

jag vill ta någon i mina armar
ett famntag
som jag aldrig behöver släppa
men jag är så rädd för andra famnar
de välkomnar och värmer
men vad är deras agenda?

är det för att jag är jag
är det för allt jag sa
eller för att jag är ett perfekt objekt
som duger till att fylla tomhet
och radera ensamhet

jag vet jag kanske inte är så bra
jag är ingen man skryter om eller längtar till
jag är bara någon som vill bli sedd och behövd
för den jag är
det kanske är för mycket
men det är allt jag begär