Ensamhet är för dig,
Negativt
På samma sätt som det för mig är
Positivt
Men allt faller ner
Då vi inte vill längre
Utan söker skyddande portar att stänga bakom oss
Så att ensamheten inte kan krypa närmare
Så att vi blir rädda
För vi vill hålla allt på avstånd
För att aldrig kunna känna
Mer än lycka
För smärtan tror vi att vi klarar oss
Utan
När det egentligen är den som
Skapar hela vår värld
Och allt vi någonsin kommer att vara
Som mest
För utan smärtan blir du och jag
Inget mer än bara två människor
I en vilsen värld
Men strö smärta på oss
Så ska vi leva upp till samma höjder
Som bergen vi inte vågar klättra uppför
För att möta molnen och solen någonstans där
Mittemellan
Men är det verkligen så fel
Att inte våga ta klivet
Och känna smärtan
Längst ryggraden, under skinnet, i huvudet?
Det är mänskligt att fela,
Så vi kan väl försöka
Igen.