Jag insåg en dag att vi hade
växt samman i gränslösa trakter
Och dina februarihjärtslag
avtecknade sig mot den kalla grå
marken
Bultade för liv
för oss

Dödsångesten kröp fram
under dina svarta tånaglar
som långsamt långsamt
förtvinade bort

Vinet hade du glömt bort i fönsterkarmen
och när du svepte med armen
orsakade glassplitter
förstod jag att

Det krävs så lite för att du ska gråta
för att jag ska få ont