Började som en dyster dikt om mig själv, slutade som en betraktelse och vädjan från mig. Märkligt eller?
Livet just nu
En i mängden av skuggor
Som besten äter i stora tuggor
Kroppen sliten och själen grå
Tar mig fram i livet ändå
Fäll inga tårar var det någon som sa
Jag håller med, glädjen är lätt att ta
Men inte så lätt att hålla fast
Med oförklarlig sorg som last
Jag är dock tacksam över det jag har
Jag lever, andas och ler när himlen är klar
Livet tar med en på sådana resor
Skapar sina ärr och minnen som blåsor
Vad får mig att fortsätta min vandrings stig?
De saker som får min hjärna att ropa "TIG"
"DU HAR INGET ATT SÖRJA DU LILLA MAN"
"SAMLA DIN GLÄDJE DU SOM KAN"
Visst har den rätt i det mina vänner
Men hjärnan håller inget som hjärtat känner
Och jag trampar vidare med detta
Så länge hjärtat kan lätta
Så länge kan jag leva så som jag gör
Och länge är det ännu innan jag dör
Skapa din glädje runt omkring dig
Och snälla stanna upp, och krama om mig!