Du tränger igenom,
omedvetet inbjuden
när dina händer smälter
något som så länge har varit kallt.

På glänt,
kommer undran om dina steg-
Är det tillåtet att längta
om de aldrig kommer stanna i min hall?

Härdad, tärd men stark påstår någon
jag säger; rädd.
Vid gavel är inget alternativ
om du inte är beredd
att avklätt kalla mig för din.

Två halvhjärtade skuggor,
ska vi låta dem falla ner-
förenas eller stanna här?
Jag är van vid att sova ensam
men jag sover så gott bredvid dig.

Och det är när du gör sakerna du absolut inte får
som jag önskar och ber om
att du ska fortsätta.
Ett vackert ögonblick i gemensam tid
då jag fullkomligt vill gå sönder.
Lidelsen
när det gör så ont
att förneka välbehaget du ger.


Du får inte...
Men sluta inte...