Varje gång bussens hjul rullar fram till din hållplats håller jag andan tills den stannar
Scannar fort av människomassan, sträcker på mig för att se om du kommer springandes i sista sekund
(men det gör du aldrig
nu för tiden har du en sådan
koll på läget
att något så banalt som att nästan missa bussen aldrig har en chans att ske)

Det är ångest, hopp, besvikelse och minst fem andra känslor som blandar sig i magen
får mig att må illa
(alltid denna närhet till kräkning)

Jag brukade längta & vänta på dig
Jag brukade få sitta brevid
Men nu är bussens långa raksträcka ett saltkar och
mina sår kommer inte att läka så länge jag är bunden
till den här linjen