Alltför många dikter är hemlösa
ingen vill ha dem, ingen vill läsa dem
ingen bryr sig, inte ens om en rad
fastän det skulle gjort skrivaren jätteglad!

De saknar, som sagt ett hem
någon, som tänder ett ljus för dem
så de syns får lite värme inte bara står där med kalla ord
för vilken planta kan växa till sig i en sån okänslig jord...

De vill inte ha en massa låtsas superlativer
som smicker, sånt sårar och bara river
men en generös läsare, som till verket skrider
och avger en kommentar, som har relevans
då känner poeten att den har en chans...