Hur trött kan man bli?
Jag hänger upp jackan på en krok och ropar på Ina. Inget svar, hon är visst inte hemma än. Var det idag hon skulle på bio med Maria? Jag minns inte. Hon frågade ju igår, sa något om bio och Maria.
När jag går in i köket snurrar allting. Jag vill sätta mig ner, men först tar jag fram mjölkpaketet och häller upp ett glas, ett stort ett. Mat, var det ja. Ina äter säkert på stan och är hon hungrig sen kan hon värma något. Medan jag tar fram gårdagens tomatsoppa stryker jag bort mjölkmustaschen med handryggen. Ina, Ina, Ina… Vi har aldrig åkt utomlands. Hon har så många gånger pratat om det, att Ellen åkt dit och Maria varit där och mamma vet du vad? Sanna ska åka till Egypten! Kan inte vi åka nånstans?
Hur förklarar man för sin dotter att man inte har råd? Att man så gärna vill, men att det inte kommer gå. Förlåt, Ina.
Jag ser min egen spegelbild i fönstret, det är kolsvart ute. Snart jul, ju. Vi ska fira hos mormor, med morbror och kusinerna, som alltid. Det brukar vara så mysigt och alla är så glada. Ina har önskat sig ett pussel. Förra året fick hon ett med femhundra bitar, vi blev precis klara. Nu ligger det på vardagsrumsgolvet, en vacker glänta i en skog.

Så kurar jag ihop mig i fåtöljen, tar ner en bok från hyllan och sitter där och myser medan stora, vita flingor faller ner från himlen utanför fönstret. Bokens blad frasar lätt när jag vänder dem. När Ina kommer hem ska jag fråga om hon vill handla julklappar i helgen, tänker jag. Vi kunde köpa lite kläder också, klänning till julavslutningen och nya vantar. Jag har faktiskt rätt gott om pengar på kontot nu när jag extrajobbat så mycket på sistone. Ångern sticker till lite när jag tänker på alla kvällar Ina fått vara ensam hemma, men jag slår bort tanken och försöker fokusera på boken. Utan att lyckas - magin är redan bruten, jag är precis lika ensam som för en stund sedan och jag trivs inte med det. Ilsket reser jag mig, jag behöver ändå gå på toa. Boken får ligga kvar i fåtöljen, lampan får vara tänd. När Ina är hemma, då har vi det bra hon och jag, men huset blir så ödsligt tomt när bara jag är där. Känner hon likadant när jag jobbar kväll?

Jag går in i badrummet och ser Inas ansikte i ögonvrån. Vad har hon nu hittat på?
”Men In…” Jag skriker. Det där är inte Ina. Det är inte Ina. Gud, snälla nån, det där är inte Ina! Min dotter ser inte ut så, inte så trasig, blodig. Huvudet där på golvet kan inte tillhöra Ina, min Ina har en kropp. Min Ina lever hon lever hon lever vad fan händer vad nej jag –
Illamåendet tar över, det svartnar framför ögonen, skräcken kryper som myror i hela kroppen, jag kan inte andas kan inte andas –
Blod. Åh gud. Åh herregud. Varför märkte jag inget så fort jag kom hem?
Jag andas fortare, hyperventilerar, ögonen tåras, jag ser inget jag finns inte var är min Ina vad händer gud nej gud nej varför varför!
Jag måste ringa ambulans, tänker jag sedan. Läkarna är duktiga, de kan rädda henne. Jag stapplar ut till köket där telefonen ligger på bordet. 1-1-2.
De kommer tio minuter senare.

---

En bild av en vit duva. Och så texten:

Ina Tellman
* 8 oktober 1998

har hastigt ryckts ifrån oss och
lämnat oss i stor sorg och saknad

Mamma Elisabet
Mormor Margit
Thomas och Nanna med familj

Lyssnar jag, hör jag livet fly
ständigt snabbare nu.
De lugna stegen bakom
död, det är du.

Förr var du långt borta
jag höll dig alltför kär.
Nu, när jag inte längtar längre,
nu är du där.
Karin Boye

Jag sätter upp annonsen på kylskåpet med en tomtemagnet, som Ina gjorde när hon gick på dagis. Köket ser så tomt ut nu, likadant som förut fast ändå inte, det saknas något.
Tolvårig flicka brutalt mördad. Orden jag inte får ut ur huvudet. Jag kan fortfarande inte tro, inte förstå. Jag får inte ihop orden med min dotter.

När jag tänder ljusen i köksfönstret råkar jag se in genom grannens fönster där de sitter och äter julmiddag. Fyra barn samlade runt teven, det är Kalle Anka på gång. Jag saknar Ina, vill att hon ska sitta i mormors soffa med kusinerna omkring sig, lille Edvin som hoppar av glädje när Tomtarnas Julverkstad börjar. Vad glada vi kunde ha varit idag.

Rättegången börjar om en vecka. De fick fast honom nästan direkt, en ung kille som rymt från psyket. De har förklarat det så vänligt för mig, han hade inte haft något emot mig eller Ina, det var väl bara den öppna bakdörren, en olycklig slump.
Den öppna bakdörren, en enkel lösning för att slippa köpa nycklar åt Ina när hon började gå hem själv från skolan.

Min Ina, min Ina, varför finns du inte här hos mig?

---

Den här natten vaknar jag inte en enda gång. I drömmen är jag och Ina nere vid sjön och badar. Alla hennes kompisar har åkt utomlands, men det spelar ingen roll. Hon är så nöjd så nöjd, för jag ska vara ledig i fyra veckor, och då ska vi hitta på en massa roliga saker tillsammans. Ina skvätter vatten på mig och jag jagar efter henne. När jag hunnit ikapp henne kramar jag om henne länge och hårt, viskar i hennes öra:
Jag saknar dig.