Mitt lilla känsloförlamade avtrubbade hjärta rymmer så mycket plågor.
Jag känner så lite men det jag känner är så mycket; för mycket, för lite.
När jag vaknar nyfödd, rå och trasig känner jag bara ångesten som pulsar ut från min matta, trötta kropp.
När jag kryper ihop, kall, ensam, förvirrad känner jag bara intet, större än någonsin.