Stiger upp ur Metron´s nedgång. Sval oktoberluft möter mitt ansikte ur underjorden. Tunnelbanestationen ligger mitt i platsen för de berömda katakomberna. På torget mitt emot, Place Denfert-Rochereau, köper jag en ros. Det är min födelsedag. Solen står lågt och bländar mig, när jag passerar övergångsstället till den västra ingången till Montparnassekyrkogården. Framme vid ingången sitter en karta över gravarna. Jag ska till Baudelair´s. Det har jag alltid velat, och vetat, att jag ska en vacker dag. Det var mitt ärende till Paris den här hösten.

Men graven är inte speciellt märkvärdig. Ingen utsmyckning att tala om. Jag lägger ned min röda ros framför hans namn. Som en hyllning och i samförstånd. Hans dikter har så mycket inspiration åt mig, så mycket av min egen känsla för svart humor och för dekadens.
När jag reser mig upp ser jag två turister närma sig. De frågar om de får ta ett kort, på den svartklädda flickan omgiven av höstlöv, i sorg, vid en släktings grav. Roande javisst, men tragiskt ändå kan man tycka.

På väg ut stannar jag innanför utgången i stenmuren.
Jag har alltid samlat på stenar och på muren ligger några, runda och flintaliknande i sin struktur. De är 12 stycken och olika i storleken.
Snabbt stoppar jag dem i min väska och går.

På flyget hem är det sen kväll. Fullmånen lyser och glöder där jag ser den genom mitt fönster. Aldrig har jag sett månen så nära, eller så vacker.

Väl hemma i Stockolm så packar jag upp. Min svarta kashmir-tröja och den vackra svarta spets-bh som jag inhandlat på La Fayette lägger jag på soffan. Jag packar upp vinet jag som köpte på Rue Madeleine och ställer det i köket. Stenarna som jag fann på kyrkogården placerar jag i bokhyllan.
Det är sent och det är skönt att krypa ned i sin egen säng.

På natten väcks jag. Jag ligger på sidan och täcket dras sakta av. Jag andas sakta. Min rygg blottas och det känns kallt i rummet. Jag börjar bli klarvaken. Täcket fortsätter att dras nedåt i sängen. Jag ligger stilla nu. Väntar andlöst på vad som ska ske. Så känner jag, från nacken och sakta stigande nedåt, svala läppars kyssar som trycks mot mina ryggkotor. Sakta, sensuellt, svalt. 12 kyssar. De börjar i nacken. En för varje kota. Jag ligger stilla.
Vid sista kyssens slut, i min svank, hör jag ett mjukt avlägset skratt. Det blir sen tyst. Jag drar upp täcket och sover vidare.

Så mina vänner, den här historien har jag berättat för några av mina älskare, om rätt tillfälle har getts. Och det brukar aldrig ta lång tid, innan jag känner deras varma blodfyllda läppar kyssa min ryggrad, kota för kota mot svanken precis som Baudelaire gjorde då.