om du vill kan jag berätta för dig
berätta för dig om mina försök att fullända fulheten
om de pågående försöken
att lysa bort det vackra ur min själ

redan som barn stod det klart för mig
att överlevnad har sitt pris
att det vackra är en dimridå
ett otvetydligt nederlag

men jag vet att du inte vill
du vill inte höra talas om det
det som syns det syns brukar du säga
och så är det inte mer med det

själv befinner jag mig
inuti en kägla av roterande ljus
jag blåser ljuspartiklarna i en cirkulär bana
ut mot horisontalplanet
den cirkulära linjen är docerad i en imaginär vinkel
vilket resulterar i att hela ljusformationen
vrider sig i ett spiralmönster
uppåt utåt
uppåt utåt

det är ett hårt men rättvisst arbete
bruset av människors sociala samspel når mig
men endast i korta uppsplittade sekvenser
för varje andetag dör allt mer av det vackra
vart och ett av mina andetag
utökar området i vilket det fula slår rot

i min hand håller jag ett stycke kartong
min hand omsluter ett stycke blöt kartong
på kartongen återses en replikation
av Quinten Matsys målning "Den fula hertiginnan"
hon är mig själv så som den jag borde vara
så som hon framträder
så har jag alltid velat bli sedd

mitt inre
har alltid stått i direkt kontrast gentemot
mitt yttre

du skulle antagligen tolka situationen på annat vis
i din betraktelse torde i stället kartongen
se ut att omsluta min hand
som om handen i sig inte styrde
över sin egen begreppsvärld
du skulle säkert inleda med att säga att jag luktar gott
att jag ser ut att må fint
jo jag vet att du menar väl
men du har aldrig sett min fulhet
du har aldrig velat
eller för den del kunnat
blicka in i det groteska ansikte
vilket dagligen beskådar världen genom käglans ljus

och jag klandra dig inte för det
det är bara vissa utvalda jag tillåter ta del av mitt fula jag

det är inte heller så att jag inte ser
eller hör människorna runt omkring
tvärsom så ljuder vissa fragment av samtalen
högre än mina egna tankar
skratten och ytorna poleras stundom till överljudshastighet
men de kan även sacka ned
till något som närmar sig slowmotionkänsla
det blir en märklig sammansmältning
av suddighet och knivskarp skärpa

det fula kommer inte med självklarhet inifrån
att införliva fulheten i sitt jag
kan liknas vid att föda fram den egna dödligheten
en slags fatalhuman självförökande blomningsprocess
och fulhetens väsen är kärvänligt när det väl får näring
mitt mål är därför detta
att befästa i mig
det vederstyggliga
det usla
det nedriga