- Tack! utropar du. Du är så snäll.

Jag gömmer mig under överkanten av glasögonbågen, låter den ligga precis över min iris.

- Nej, tacka mig inte, svarar jag. Jag är inte snäll, jag säger bara som det är.

Även detta tolkar du som vänlighet från min sida. Jag tänker att det är ditt sätt att försvara dig. Genom att inte lyssna.

- Visst är du snäll, säger du. Du är alltid snäll. Jag mår alltid bra när jag är med dig.

Du rusar igenom orden. Med samma flinkhet som alltid lyckas du pressa bort osäkerheten. De rakaste förklaringar i svart och vitt klär du snabbt och skoningslöst i rosa. 

-  Nej, jag säger det för att jag menar det.

En stilla bön fyller mitt sinne. Min sista kraftdroppe går åt till att kväva en suck, som ligger och spjärnar mellan gomseglet och strupen. Jag försöker svälja ner den med kallt kaffe. Jag ler på ett vad jag hoppas är obesvärat sätt, reser mig så långsamt som jag förmår.

- Ska du redan gå? frågar du.

Du vet att jag inte står ut längre. Du vet att jag inte tål att se dig. Du ler och jag vill bara kräkas. Det börjar surra i huvudet. Doften av lussebulle blir helt plötsligt för mycket. Sorlet omkring oss växer och slår emot mitt omtöcknade jag. Den skrikiga bordsduken flyter ihop med våra ihopskrynklade servetter, golvet tycks pulsera. Värmeljuset fladdrar till när jag slänger kappan över axlarna.

- Jag ringer dig, säger jag.

För att slippa reagera på din reaktion går jag mot utgången. Jag hör dig säga något bakom mig. Jag hör inte vad.

Caféets glasdörr går igen bakom mig. Självbehärskningen förvandlas omedelbart till trötthet. Sucken som jag så gärna hade velat släppa ut har krypit långt ner i lungorna och stagnerat där. Jag skrattar för mig själv, tar upp mobilen och raderar ditt nummer. Igen.