Jag ÄR nog "konstigare" Jag kapitulerar och erkänner att jag är ett vildhjärta som är svårare att tämja än självaste Pippi Långstrump. Ju mer jag bejakar och släpper fram den som i grunden är jag ju bättre mår jag och ju mer ser jag världen med mina ögon och inte med någon annans.
Jag tycker om flumvänliga vänner och samtal, sockervaddssöta sagor, att skriva melankolisk poesi på en sten i skogen till ljudet av vinden och fåglarna. Jag går barfota när alla andra bär fotvänliga märkesbeprydda skor och jag fullkomligt njuter av att krama träd. Jag älskar mjuka tassar och att samtala med en hund i timmar (ni anar inte vilka substansfyllda samtal man kan ha med dessa mjuka varelser) Jag är hopplöst förälskad i att vara förälskad och jag sjunger förmodligen oftare och mer än omvärlden tycker är acceptabelt. Jag drömmer mina dagar vackra och räknar natthimlens stjärnor när andra planerar morgondagens pensionssystem.
Jag vet att jag borde en massa men jag lämnar det därhän. Sån är jag och vet Ni - det är helt ok att vara den man ÄR.
Vem är Du när ljusen släckts och om du själv får välja ?
