Vi var i Holland och skulle med manuell handkraft flytta vår husvagn någon meter. Vad jag då inte tänkte på var att den inte stod på asfalt utan på grus. Plötsligt bara small det till, smällen kom från min vad och helt plötsligt låg jag på marken med stora smärtor och bad hustrun ringa efter en ambulans. Hur fan ringer man efter en ambulans i Holland på en campingplats, sa hustrun något förskräckt.. Där låg jag i gruset vid husvagnen som inte rubbats någon millimeter med stora smärtor i vaden. Hälsenan är nog inte av, sa jag till hustrun mellan smärtan och gråtattackerna. Smärtan avtog något och nu var frågan vad gör vi? Till läkaren var första tanken men var finns läkaren och hur kommer vi dit, förstår vi diagnosen och vad händer. Många frågor for genom huvudet där jag låg i gruset allt medan hunden Zack undrade vad som var på gång.

Genom ett antal mobilsamtal till Sverige Agnetas syster med familj, de har bra kontakter med läkare då en av deras söner är tennisspelaren Pim-Pim. Pim-Pim konsulterade sin läkare och sjukgymnast, vi fick lite tips och tester vi kunde göra för att konstatera om hälsenan var av eller inte. Själv trodde jag att vadmuskeln gåt av, vilket det senare visade sig var riktigt. Genom Pim-Pims hjälp via sina läkarekontakter fick vi beskedet att vi kunde ta oss till Sverige utan att skadan förvärrades. Nu börjar den stora showen.

Benet skall vara högt under resan fick jag besked på. Du får ha det på instrumentbrädan, sa Agneta. Hur vill du att en snart sextioårig äldre gentleman som är smidig som en stridvagn skall kunna klara detta. Sitta med benet på instrumentbrädan i 85 mil gick så klart inte men lite då och då kom lilla foten upp. Efter ett tag började andra muskler i kroppen göra sig påminda, visste överhuvudtaget inte om att jag hade dessa muskler.

Toalett besök var en upplevelse för omgivningen men inte för mej, det var en plåga som tog lång tid, några kryckor hade jag inte och så det fick bli ettbenshopp. Husvagnen var enda toa alternativet och det gick till på följande sätt att ta sig dit. När jag väl kommit ur bilen fick jag ta hjälp av Agneta att börja den plågsamma hoppningen till husvagnen. Dessa 20 meter tog lika lång tid som det tar för en elitlöpare att springa 400 meter. Väl framme vid vagnen kom nästa problem hur kommer jag in. Vagnen är för hög för att jag skulle kunna hoppa in i den, lösningen blev att krypa in och krypa fram till toaletten. Lite tur måste man ha så där fanns bänkskivor jag kunde ta stöd emot för att resa mig. Toaletten på en husvagn är inte stor, just då önskade jag att jag inte vägt mer än 60kg för då hade allt varit lättare. När jag sedan var klar var det bara att falla på knä igen och krypa ut och ta sig tillbaka till bilen. Ett toabesök tog ungefär 30 minuter. Det blev några sådana under färden hem.

Agneta fick köra hela vägen, hjälpa mej på toa var gång, rasta hunden samt fixa mat när hungern påkallade detta. De 85 milen tog 16 timmar att avverka med alla stopp vi gjorde varannan timme av olika anledningar. Efter hemkomsten blev det akuten och där gick det ganska fort efter tre och en halvtimme hade jag får diagnosen att vadmuskeln var av, varit på ortopedtekniska avdelningen och fåt en rymdsko som jag skall ha på mej dygnet runt i en månad. Nu är jag sjukskriven en månad och sedan väntar rehab hos sjukgymnast. Hoppas jag aldrig får höra den smällen i vaden fler gånger för det var hemskt att höra.