det finns så mycket där uppe nu.
de bara snurrar och ingenting verkar vettigt.
allt går ihop, men det går inte förstå något.

ena stunden finns det inget bättre.
jag skulle offra allt, för att få känna det
hela tiden.
Lyckoruset känns oändligt.
det låter underbart, men så kommer det här ständiga men:et.
det gör ont att inte veta, att inte ha en aning om vad som är rätt.
och ännu ondare, att få reda på de i efterhand.
det du tillför, är de rätt?
hur ska man veta, när det alltid finns
en tår bakom varje leende.

det är inte lätt att alltid ligga på två sidor.
som ni säger; som man bäddar får man ligga.
men om man inte bäddar överhuvudtaget,
hur får man ligga då?
Och vad är de som avgör?