Och trots att en evighet, faktiskt är en evighet stressade vi som bara den.
Och där stod du, i slitna jeans och v-ringad tshirt, som du säkert hade läst
i ngn cosmopolitan att det var inne för i vår och att det var ett måste för alla ”modemedvetna”. Men det gjorde mej inget, för allt är fint på dej.

Evigheten gjorde sej påmind och du tog tag i min hand, dina naglar tyckte jag om, trots att du alltid biter på dom när du blir sådär nervös, eller när du bara inte har ngt annat att göra. Men det gjorde heller inget, för allt är fint på dej.

Med raska steg lämnade vi rummet, och ut i solen som sken på dej, och fick dina ögon att gnistra till lite sådär extra. Skuggan låg över mej och jag visste att det var för att jag hade handlat fel. Men tanken att stå över när jag äntligen fick chansen att vara din tillfällighet gjorde mej galen, hellre skuggan i evigheter än ingen dej. En evighet är ju trots allt, bara en evighet.

Min poncho satt perfekt, så fint hade den aldrig suttit förut, men det var bara på grund av vad som fanns under, som aldrig hade funnits där förut. Jag var äntligen fullständig…och tillfällig. Men WHAT THE HELL?! Jag hade överbevisat mej själv och fått dej ännu en gång.
Där gick vi, du hade fortfarande inte släppt min hand, trots min handsvett höll du kvar. Ännu ett bevis på att du fortfarande älskade mej.

Ditt hår luktade champagne och cigarr, det var alldeles trassligt men det rörde mej inte i ryggen för allt är fint på dej. Du och jag i evigheter. Det var för bra för att vara sant.

Alldeles för upptagen med tanken, ”du och jag i evigheter” , kände jag inte att min hand, bara var min.
Handsvetten blev uppenbarligen för slaskig. Min evighet tog slut, och din
började.
Med solen i ögonen såg jag dej när du vände klacken med dina överskattade alla-modevetna-måste-ha-Gucci-skor men, allt var ju fint på dej.