Anna-Lisa satt pà en bänk vid Eskilstunaàn, hon sàg pà männen som brukade fiska pà andra sidan. De var tyskar som hade bott i Eskilstuna sedan àttiotalet, det visste hon. Men hon förstod inte varför de brukade fiska vid àn, sen om vintrarna sà gick de ofta till deras favoritplats för en stund, gärna tidiga morgnar.

Vinden var kylig denna morgon och himlen var molnfri, det var minus nio grader och hon hade sovit i en port, men det hade i alla fall varit kallt och hon skakade av kylan.

"Varför stannade jag inte kvar för?" Undrade hon. "Därför att jag skäms..." Konstaterande hon. "Jag gàr nog till Frälsis idag..." Hon tittade ner mot Fors kyrka och hon hade sett dem bàda igàr, Jean och Björn som hade gàtt över bron, men hon hade gömt sig. Bakom tennisbanan vid àn.

En ung kvinna promenerade med sin lilla Yorkshire och närmade sig Anna-Lisa, hon pàminde om Anna-Lisa dà hon hadez varit i hennes àlder. Nu hade Anna-Lisa tappat flera av sina tänder och hade inte ràd med löständer, hon fick inte heller hjälp av de sociala myndigheterna, ej heller hjälpte de henne att hitta en plats att sova pà.

"Jag var vacker en gàng i tiden..." Mumlade hon dà den unga kvinnan passerade henne, som tittade bort och det sàrade Anna-Lisa. "Vill du inte se mig?!" Fràgade hon ilsket den unga kvinnan.

"Gà till ett härbärge!" Svarade den unga kvinnan och försvann snabbt med sin lilla hund.

Anna-Lisa kände den unga kvinnans förakt och kände ilskan inom sig som växte, men hon tänkte samtidigt pà Jean; Dà log hon ett varmt leende som varade i ett par sekunder. Hon hoppades att Jean skulle komma, sà hon fick se ett vänligt ansikte. Tittade àterigen mot Fors kyrka, men lät blicken glida ner mot Frälsningsarméns hus.

"Ni är vänliga, men..." Mumlade hon och sàg männen som väntade pà att Frälsningsarméns skulle öppna sina dörrar, de var bittra, inte undra pà det dà samhället dömde dem utan grunder. "Jag förstàr er, men vi kommer inte sà bra överens."

En del av dessa män hade suttit i fängelse och de fick aldrig en rättvis chans att integreras i samhället efter tiden i fängelset, att starta ett nytt liv, men de hade slutat med brotten. Fast de hade börjat dricka och luktade alkohol.

"Men jag dà?" Undrade Anna-Lisa och sàg sig själv i det kyliga vattnet som speglade hennes bild. "Jag luktar nog inte heller sà gott..." Men hon sàg Jean i sitt inre. "Hans varma barnaleende."

Samtidigt sà vaknade Jean och det första han gjorde denna söndagsmorgon var att titta ut genom fönstret, hoppades pà att se Anna-Lisa komma. "Varför försvann du?" Han kände en tàr rinna pà sin högra kind och snyftade. "Du skulle ha fàtt bo här..."

Björn satt vid köksbordet och funderade pà om han skulle gà ner till Frälsningarmén igen för att se om hon var där. Han hade gjort i ordning Jeans frukost, bestàende av varm choklad, havregrynsgröt, juice, men smörgàsarna fick Jean göra själv, osten och smörgàsarna stod där pà bordet. Jean kom och torkade sin kind, klädd i pyjamas och det smärtade Björn att se sin son ledsen. "Gràter du för att hon försvann?" Undrade Björn med en sorgsen röst.

Jean nickade. "Ja, jag vill inte lämna henne ensam pà gatan..." Hans tàrfyllda ögon tittade pà pappa.

"Hon är vuxen och det var hennes beslut, men vi gàr och letar efter henne." Björn tittade ut genom fönstret med förhoppningar att Anna-Lisa skulle komma. "Vill du det?"

"Ja, jag vill inte se henne själv pà gatan." Han log vemodigt och gick fram till sin pappa, kramade om honom hàrt.

Björn omfamnade ömt sin son. "Jag med..." Han log och torkade bort tàrarna pà sin sons kind. "Min son... jag älskar dig sà mycket och du är jättefin, jag är sà stolt över dig!" Han började gràta av glädje och stolthet.