jag hatar mina ord
och att jag inte kan
få stopp på dem..

de har gett mig så lite
men tagit desto mer

och jag har tejpat
med silvertejp
denna näpna lilla mun

för att få tyst på
allt som vill slänga sig ut
likt bungyjump-hoppare
utan rep eller skyddsnät

jag är övermodig
eller alltför dum
för mitt eget bästa
borde jag tiga en stund

inte visa vad jag känner
när jag vet hur det används
hur jag gång på gång
blir manglad
under ångvältar tio
och dränkt kvävd
hånad likaså

finns kanske inte plats
för någon som jag
i den värld som jag
trodde mig tillhöra

men vet också att
det som gör mig unik
kanske avvikande
är att jag väljer att
leva fullt ut
satsa till hundra procent
men även släcka alla lampor
jag någonsin tänt
när jag inser mina misstag
gång på gång på gång

jag visste redan för
en vecka sedan att jag
skulle inte beblanda mig
med dig igen
men olyckan var framme
och du gav mig
lite värme innan du startade
motorsågen igen
och började kapa av mina
lemmar och organ

det där röda
i mitten
skar du ut med
precision
spottade sparkade
slängde det till
råttorna
gamarna
som ville mig lika väl
som du...

ej..

fuck me...
nej..inte du inte så..

bara gå och låt mig
vara ifred med mina ord

de jag inte håller inom mig
men väntar på att få dela
med mig av till

någon som förstår....
och vill svara

en process
en livstid
av kärlek och frid....