Alltet är till fullo bestående av luft.
Intet är en spegling av den luft vilken levandegör alltet.

Luftens förskroppsligande av ett eventuellt glapp, ett mellanrum eller en till stor del outforskad plats för kontemplation är tillika en illusorisk labyrint av irrläror, ett bekräftelsetriggat falsarium.

Om jag utan självförakt andades in omgivningen skulle den troligtvis tänjas ut, förvrängas och vibrera. Likt ett flyktigt rus av betvingande samklang skulle min bild av världen få mig att tro på ett liv utan lögner.

Sinnena skulle registrera hur behåringen, mina lemmar, vingfästena och mina förvridna anletsdrag lyftes ut ur sitt luftfyllda medvetande, hur det för en kort stund antog en form av mer strävsam och fast karaktär.

De förvrängda bilderna av jorden under nagelfararen och de tvära kasten med stiftet skulle i själva inandningens stund inte längre te sig lika hotfulla eller krävande. Vecken som envisas med att uppstå i tidskapseln skulle slätas ut och bliva lättillgängliga, mjuka och avväpnande.

Men jag törs inte andas in omgivningen, i alla fall inte helt frigjord från självförakt. Jag räds nämligen tanken på ett förskroppsligande. Avkodningen av omgivningen som pågående fenomen är mig frånvänt och illagjörande. Allt jag rör vid går sönder. Alla band knyter jag för hårt och om jag avslöjar min rätta identitet skulle luften inte längre äga någon bärkraft. Utandningen skulle då vara det enda som återstod. Utandningen och frigivningen.