Vi har samtalat om människans drog
kittlats med skönhet
förförts med skräck
Det är ett vetefält guld och det vajar i en bris
samvetets bakgård blir vaginalt perforerad utav munkar och nunnor
sammet runt artärer och kolen blir koden
Vi har berättat om de ständigt närvarande pilarna
förundrats över enkelspårighet
knäböjt inför Kärleken
Modern gråter stillsamma tårar för inatt
dör barnen
och kontinenten dit vi vallfärdar
för att balsamera har ett namn som vi utalar
med kluvna tungor
ormen och kvinnans skuld och det varma modet

Aifric du väna oskuld skrider fram
och aborterar ditt hår stelnat blod
din hud röd som en hyllning till
rasbiologi och du dödar dem Aifric
du machetterar dem från Casablanca
till Pretoria och du är vacker och skräckinjagande
och vart du skrider ekar vindens tack
du är urskiljningslös syndare och helgon
möter historiens lie och där står en blåvit präst

Hon stannade upp ett ögonblick, blickade in i hans nötögon

Hans röst är som honung, len
Hans röst får oss att tro att han kan smälta is;
Hela sjuka, bota blinda och mätta de gråtande barnen

- Halt, skriker han, såklart. I Guds namn.
Låt de arma själarna leva, låt dem få en chans,
o du demoninna!

Hennes röst är som ett skrik från miljoner
som väser med ett stämband
Hennes röst är hat
Hennes fråga lyder enkelt:

VARFÖR?

- De har inte förtjänat det, Prästen repliker
han rycker som en reptil framför henne
hans tårar är salta och genomskinliga
balanserar hans själ

hon gråter inte, hennes pupiller är svarta