Vintern erövrar mark
där på andra sidan verkligheten
Den skimrande slöjan når inte hit
men frosten växer tät på min gardinstång

Det finns ingenting att göra
Ingen att beröra
förföra
erövra
Bara en schablon av ännu en vinter
i ett liv som råkar vara mitt

Vore det inte för de vita prismorna
de som trängs i luften
De som liksom skyndar fram
i en strid ström
Faller handlöst snarare än singlar
Bara för att landa platt på rygg
mot slutdestinationen
marken
Vore det inte för dem
så skulle jag tro
att tiden frusit sönder
Stannat
och lämnat mig här
i en reva
mellan då och nu
snart och aldrig

Julljusen kastar långa skuggor
Jag ryggar bakåt
trycker ryggraden mot lyktstolpen
och blundar hårt
med en förhoppning om att på så sätt
kunna öppna ögonen

Kunna se framåt
istället för
inåt

Men iris förblir mörk
och händerna täcks av kristaller
Jag speglar mig i frosten
och häpnar inte ens
när jag ser mig själv
i den där snöflingan