Nästan alla har sett
målningen av den
gråtande zigenarpojken
och varit på gränsen
till att själva
röras till tårar
Men om vi möter en tårögd
zigenarpojke på gatan
vänder vi bort blicken
och skyndar vidare

Jenny Nyströms bilder
av julen är vackrare
och mer idylliska än
någon jul vi själva upplevt

Poeten skriver om naturen
Vi dras med av det
förföriska bildspråket
Men skulle aldrig
komma på tanken att
ta en skogspromenad

Vi ser en stark film
om krigets ohygglighet
och lider med de
döda och skadade
men verklighetens krig
rör oss inte i ryggen

Jag möter en nybliven
mamma med barnvagn
Tittar ner och säger:
Vad söt hon är
Mamman svarar:
Då skulle du
se henne på bild

Vad är det för fel på oss
som berörs mer av
bilder och ord
än av verkligheten?