om att bli gammal och skrumpna bort
Sista brevet
Hej älskling
Kanske är det här sista gången
du hör från mig
jag ligger här och tänker
på mitt liv
det blev inte som jag ville
allt har gått så fort
vi trodde att allting
en dag skulle bli bra
om vi bara kämpade
tillräckligt hårt
det kanske det blir också
men jag var så rädd
rädd för nya stigar
ändå försökte jag att gå
hitta nya spår
men det var svårt
det var så mycket
som hela tiden
höll mig kvar
som höll oss kvar
i dom gamla spåren
nu är jag inte rädd längre
mer än för den eviga ensamheten
en dag skulle kanske en vårvind blåsa
genom nyckelhålet
jag hoppades alltid på det
men vintern blev kvar så länge
och du och jag
blev gamla så fort
barnen flyttade
det blev tyst
men jag minns hur jag gick nära
dig
min älskade
den där första gången
genom höstlöv
och grågröna hagar
det finns kvar härinne
och det gör ont
jag drömde nyss
att jag var en liten pojke igen
jag gick över en äng
med kaffe och bullar
till far
som jobbade på åkern
solen sken och jag kunde
känna alla dofterna
se alla blommor
och fjärilars flykt
så hör jag hur dom pratar
om åldringsvården på radion
att den är inhuman
jag ser dom vita väggarna
slangarna och apparaterna
och förstår var jag befinner mig
för några månader sedan
hade jag kunnat skruva upp volymen
nu kan jag inte längre röra fingrarna
jag vänjer mig aldrig
vid att dö så här
kroppen har övergivit mig
för länge sedan
men det värsta är ändå
alla minnena
jag ser dig och barnen
hela tiden
här innanför mina skrynkliga ögonlock
& det gör så förbannat ont
jag hoppas ändå
att vi nånstans
nån gång
ses igen
kanske finns det en plats
som är hög och ljus
och där ingenting gör ont
P.G 2010-12-23