”Att ha Civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen.”



Kanhända är jag naiv, som ofta försöker tro det bästa om människor. Ändå får jag gång på gång så tydligt se hur många människor visar sig vackla ganska kraftigt i förmågan till att stå upp för det som är rätt och riktigt.

Det är visserligen inget fult med att försöka göra en bra grund för sig själv, människans ego i bemärkelsen att man anser sig ha rätten till ett gott liv, och att få ha det bra är inget negativt. Men när det sker på bekostnad av andra, då har egot förvanskats till något ruttet och fult.

Jag är av den bestämda åsikten att som människa, är du skyldig att stå upp för dina medmänniskor. Du är skyldig att säga ifrån, när du ser oförrätter begås och du har en skyldighet att öppna munnen och ifrågasätta

Men visst kan det vara svårt att våga kliva ut ur mängden och vara den där enda som stiger fram, både för en behövande, eller för en sak som är rätt och riktig.
Det är inte lätt att försvara sig, särskilt inte när modet och viljan brister hos många, och man står ensam i blåsvädret.

Så är det. Många människor saknar tyvärr civilkurage, dom är fega, dom har drabbats av just den där snedvridna egoismen. En egenskap som kanske gör dig mer populär för tillfället. Du kanske får en högre rang, du kanske får högre lön eller andra privilegier. Den där ”populariteten” är inte ens äkta. Den grundar sig i ojämlikhet och Osolidaritet.

En äkta och riktig människa vet med sig att omtyckt och respekterad är du även när du inte viker dig inför oförrätter. ”Uppskattning” under förutsättningen att du måste vika dig, vara tyst, inte säga ifrån, är ingen äkta uppskattning, det är bara ett utryck för vad som egentligen är en osund relation, människor emellan, de är bara ute efter makt över dig. Du gör dig till ett offer, en slav.

Det är sorgligt, att snedvriden egoism och feghet är mer smittsamt än mod.

Det är så mycket smidigare att välja en enkel väg, vägen med minsta motståndet. Det är kanske det bästa, resonerar man. Att inte stöta sig med någon, minimera antalet ”ovänner” eller åtminstone inte göra sig ovän med dem som möjligtvis har makt över dig. Man blir ”omtyckt” och får åtnjuta ”privilegier”

Vad som inte tycks gå in i huvudet på folk är att ditt egenvärde ökar när du faktiskt vågar stå upp för det som är sant och riktigt. Du blir en inspiration för din omgivning, för dina medmänniskor och kanske viktigast, för efterkommande generationer.
Alltför många är för rädda för att drabbas av en ”personlig förlust”

Det finns en stolthet i att ingripa, att våga träda fram när det behövs.
Det GÅR att stoppa oförrätter, bara man vågar och vill. Hur skulle världen ha sett ut, tror ni, om det inte funnits människor som vågat stå upp? Och hur annorlunda tror ni den skulle ha sett ut om faktiskt fler hade modet och äktheten att göra det?

Kanhända hamnar man i blåsväder, det är väl snarare regel än undantag särskilt i dagens samhälle, där den snedvridna egoismen växer sig allt starkare. Å andra sidan, om man tar sig en titt inåt:
– Den allvarligaste personliga förlusten är väl trots allt ändå, att förlora sig själv?


”Det dyraste en människa kan äga är
självkänsla,
självtillit
och
självförtroende”
Johann Wolfgang von Goethe

"Den som gör sig till en mask,
behöver inte beklaga sig, om hon
blir nedtrampad"
Filosofen Kant.


Jag lovar mig själv att aldrig bli en av dom som tittar bort när något obehagligt pågår. Jag lovar att blanda mig i, när jag ser att det är det riktiga att göra. Jag kommer alltid att inspireras och högt värdera de individer som VÅGAR. Jag lovar att aldrig vara tyst eller rädd.


”För jag är en fri människa,”
och med frihet kommer ansvar, inte bara över mig själv och mina egna handlingar, utan även för mina medmänniskor.