Imorgon begravs morfar.

Ja han var gammal, morfar var sjuk och ville inte mer.

Han har levt ett långt fint liv, alltid älskat oss starkt och villkorslöst och varit en älskad morfar, pappa och man.

Jag hoppas att han visste det, att han och mormor betytt så otroligt mycket.

Att han någonstans förstått sitt flackiga barnbarns liv och val, och inte skämts eller tänkt att hon där, är ju helt hopplös, det blir aldrig någon reda.

I 30 år har jag, sålänge jag väl kunnat prata, den 17 april kunnat säga: grattis morfar, och han har kunnat säga grattis Marina.

Vi kommer aldrig mer fylla år tillsammans. Nu får jag fylla år själv.

Nu när jag säger grattis till morfar på vår födelsedag kommer jag bara få tystnad till svar.

Inget konstigt med det kanske. Men det är konstigt för mig.



Jag är så tacksam för att när jag tänker "morfar" så är bilderna inte de från när han var sjuk. Jag ser en brun stark hand och bländas av sommarsol mellan träden och doften av trädgård.



Och den jag trodde var skörast, står starkast kvar.

För nu har vi bara henne kvar.

Lilla mormor, som vårdat morfar helt själv intill hans sista dagar. Som ilat, skyndat, vakat, oroats och älskat, som gjort sitt yttersta och mer, alltid.

Lilla mormor som kunnat mota döden i dörren med ren viljestyrka.



De har levt samman i över 60 år. Inte av den där vanan som ofta blir hos många gamla par.

Nej de älskade varandra oerhört, ända intill slutet.



Ingångsmusiken till begravningen kommer vara "tröstevisa" av Benny Andersson.

Texten får mig att tänka på just deras kärlek till varandra, och att mormor ändå kommer klara sig fint.



~~~~~~

Tiden rinner långsamt ut

medans solen är på väg ner

Och du och jag var så nära varandra hela tiden



Men allt i livet har ett slut

medan glädjens kraft ger oss hopp

Fast utan dig ja så känner jag mig ganska liten



Jag lever för mig själv och går och tänker

och längtar efter dig

Nej jag kan aldrig glömma att du lova att alltid älska mig



Att glädjen kommer och att glädjen går

Det kan vi allesammans skriva under på

Jag är en gåva livet en gång gav mig

och jag lever här och nu



Nu har vintern sagt farväl

medan sommarens milda vind

Den tröstar mig och den stryker mig så svalt om pannan



Du var allt jag önskade mig

Det var skönt att äntligen bli din

Vart blev det av allt det vackra vi hade tillsammans?



Jag lever för mig själv och går och tänker

och längtar efter dig

Nej jag kan aldrig glömma att du lova att alltid älska mig



Att glädjen kommer och att glädjen går

Det kan vi allesammans skriva under på

Jag är en gåva livet en gång gav mig

och jag lever här och nu