Jag har alltid trott.
Trott på något större,
någon kosmisk medvetenhet, ande.

Upprätthållare av balans

Visst är det sant,
att om man aldrig upplevt mörker
vet man inte vad ljus är,

även om man står mitt i det.

Jag har aldrig bett om,
eller ens haft viljan,
att få glida genom livet på ett bananskal.

Då hade jag inte varit jag.

Vissa av livets smällar får,
och ska man ta.
Men alltför många gånger


har jag ändå suttit och känt

Som att hjärtat går sönder,
med tårarna rinnandes.
Med hjärtat så fyllt av sorg, vemod, uppgivenhet,, rädsla,

tillochmed raseri.

Och när jag trott att nu,
nu kan jag inte gråta mer,
så på något sätt

har universum fyllt på med mer.