Han fanns där

jag såg honom redan när jag kom in
han stod där
halvt vänd mot mig
som om han visste att jag var på väg

armarna glansiga av svett
en tequila i handen
nej jag har inte glömt

”Hur kan du dricka det där?”

Min fråga;
mest ställd för att väcka honom
möts av vansinne i form av två ögon under en pannlugg
jag försöker hitta mig själv i dom
men ser att han redan släppt taget om mig –

”Det var länge sen nu”

han reagerar inte ens

sträcker på mig
känner ilskan nafsa mig i hälarna
det välbekanta dånet av rädsla mullrar i bröstet
hur kan han inte se mig? Jag står ju precis här

inte förrän jag fattar tequilaglaset
ser han på mig för första gången på
vad som känns som en evighet

han kommer närmre
jag känner den välbekanta doften
och måste hindra mig själv
från att sluta ögonen och andas in honom
han är så nära
att jag inte längre vet
var jag slutar och var han tar vid

”Lämna mig ifred”

det är han som pratar den här gången
hans röst låter inte som jag minns den
och först förstår jag inte vad han säger
jag måste upprepa det för mig själv
fyra gånger men sen
öppnar jorden sig
och jag hör inte mer

plötsligt
litar jag inte på mina egna ben
jag måste luta mig mot honom för att överleva
känner värmen från hans hud vandra
in i mig och tillbaka –
han säger något igen men jag kan inte höra vad
jag ser bara hans läppar röra sig
ser ilskan resa ragg i hans kropp

jag går

jag vänder mig från honom och går
ett steg i taget
med en skyddande hand på min mage -

där inne;
det ännu ofödda oss