Stolt...
så stolt...

Lämnade jag
mina ord,
min själs tankar,
till dig, mamma.

Utan ett ord
tog du emot dem.

Några dagar senare...

Talade du om för mig
att de var väl inget särskilt,
inte på något sätt djupa,
faktiskt ganska enkla
"tro inte att du är något".

Det sårade mig.

Hur kan dina ord, mamma,
betyda så mycket för mig?

Fortfarande.

Fast jag är så stor?

Men i din värld härskar Jante.

Jag är så stor att jag förstår det.

Förlåter.

Igen.