det jag tänker på när jag vaknar i vargtimmen
är inte poesi
det är snarare ett tryckkok som hotar att spränga
pannbenet

min utmattade leda inför sömnlösheten
min avund när andra sover tungt och vaknar
utvilade
är massiv

oron inför morgondagens emotsedda möte
gnager självtilliten
jag kommer inte att vara där
inte med hela min närvaro
så som jag ville
när så mycket står på spel

alla misslyckanden knackar på
alla elakheter står på kö
i helig nit brinner de utvalda av kallt hat
i kärlekens namn
i alla läger
en och annan förgiftad pil i min rygg
biter sig fast med hullingar
det är fegt

jag mår illa
vid en viss tidpunkt om morgonen är livet
vämjeligt
insikterna en polisrazzia
och döden den yttersta kränkningen
jag slår upp fönstret mot vinternatten
och lämnar min bädd att svalkas
medan jag önskar jag kunde vända ut och in
på mig själv
och spy upp alla mina förutfattade meningar
all min enfald
i ett blyinfattat förvaringskärl - slutförvaring!

jag andas djupt in den kalla nattluften
medan jag står och sörjer
vad jag låtit gå förbi

nattblind
för vad jag har
och inga (andra) vargar ylar i vargtimmen
de är visare än så