ser du tystnaden
ser du den dunkande tystskallen
den bitande kallhammaren
vars varmström av blod
förebådar sötmakarens intrång
inträngandet i en dold värld vid sidan om den du nu färdas
med sin vita fernissade bok och sitt förljugna pladder
med sitt svammel om evigheters evighet
om en ren sanning som aldrig varit mig närande
står dödstystnaden nu och spottar
glöd över min mun
och bindsle kring ögonfänget
ser du den nu
gör du det
så säg mig då detta
att du nu också förstår den
att du förstår min självvalda tystnad
det tysta
det ordlösa
en gång så högt hållna
stolt i rygg och tunga
bar jag det outtalade
guldet vid bjälklaget stagat
lyskraften rotad i mull och moln
men nu
tystmagen tom
tärande och hungersökt
blev den mig ett gissel
ett rep en blåkedja
och så
sötmakaren
förtroligheten
tillblivelsen av ett sidospår
två irreversibla universa
den djupt förankrade jolmiga leddjurskänslan inom
likt en avnaglad gadd i bädd av tuggat kött
sprider den brand och tjära
pulserande
kräver den mig
sötmakaren
saltsmakaren
ett åderlåtande yngel av grus och gamma
som vore den livströmmen själv
dödlig men på samma gång genomvärmande
driver den mig
att tala
ser du det
att jag nu försöker tala
genom tystnaden
att jag försöker