jag ville att vi skulle mötas

någonstans där vi kunde stå på lika mark, där

vi kunde se varandra i ögonen och le, och kanske

hittade jag inte dit i tid, för när jag kom var du inte där, och

vattnet runtom din livlösa kropp är inte blått, som dina ögon

är öppnade mot himlen och du ser inte solen, jag ser inte

stjärnorna när du gick sönder i alla de där små bitarna, som

jag tråcklar ihop med lite tråd och nål och tarm och jag andas

med transplanterade lungor som långsamt skjuts bort från kroppen

som inte vill ha dem, trots att de är så livsviktiga, att

mötas någonstans där vi kan leka som vi gjorde då, du vet

ingenting om solen längre, trots att du alltid stirrar in i den

där cirkeln på himlen, och jag ser dina drömmar genom den skira gardinen

i sovrummet, när du sover kan jag flyga till dig, genom drömmarnas väg

som alltid, alltid leder bort från mig och aldrig tillbaka till dig, där

du ligger i sängen och drömmer om en sol du inte vet någonting om,

jag ler och jag går framåt igen, flyger fram

målar med trasiga penslar, hållna av

trasiga fingrar som sakta greppar om mitt inre, de

organen som inte ville vara kvar, som lämnar min kropp, rinner

ur mig när jag sover, vågar inte stänga ögonen om stjärnorna skulle

undgå mig då

kanske om jag aldrig blinkar så kommer de tillbaka, som

din vision om solen

på  vinterhimlen

i staden som brann i snön, för vår kärleks

skull